Siddhartha

Jag skrev nog inte något direkt välformulerat när vi chattade om Siddhartha innan lovet, men jag återberättade lite fult vad siddhartha säger sin vän Govinda i bokens slutskede vilket var:

"och sen säger govinda

att det är tankar eller nått

och sen gillar han inte tankar heller

fast det kan ju vara legitimt ibland"

och det var i alla fall tänkvärt.

Vi hade pratat om att han inte gillade ord för att de inte kunde göra vad de är till för tillräckligt bra; att beskriva saker. Eftersom allt upplevs subjektivt,  och upplevelser kan inte förmedlas med ord. Tror det var något sånt. Hur som helst så fortsätter han som jag skriver med att säga att tankar och dylikt inte heller står högt för honom. Tänkte bara att tankar och känslor, som inte alltid kan kontrolleras, många gånger till synes kan jobba mot en. Man vill ha saker man inte kan få osv. Den andra sanningen av de fyra i buddhismens kärna beskriver just att det är människans otyglade begär/törst som är ursprunget till dess lidande. 

Hanna skrev det här:

"Men varje ny erfarenhet ger ju nya tankar, som på nåt sätt leder till samma tanke".

Eftersom Siddhartha genom boken ändrar åsikt och kommer tillbaka till åsikter och tankar. Allt är cykliskt och även detta.

Åh, Eskapismen!

Eskapism, verklighetsflykt. Det bedrevs en stor del sånt i det lilla västerbottniska torpet. Och det var väl givet när livet var så som det var för Jani och de andra; väldigt, väldigt svårt. Att se ens mor, syster och/eller dotter bli utnyttjade på det viset kräver någon slags eskapism. Annars kan verkligheten liksom bli för mycket och det var ju Tea ett exempel på. Men hur kan man koppla eskapismen till språket? Kanske såhär: Att fly in i litteraturen är ett bra sätt att fly verkligheten på, nu hade inte familjen så mycket texter men vid ett tillfälle då arrendet skulle betalas gick resterande familjemedlemmar ut till kossan och där läste dottern Eva upp en biblisk text hon hade memorerat (nu var det förargligt att jag inte tog med mig boken hem såhär sista dagen men det är samma text vi citerade på lektionen och den handlar om att gud ska hjälpa en genom svåra tider). Den var skriven på äldre svenska vilket också kanske kan bidra till att på något vis föra bort en till en annan tid.
Ett annat exempel på eskapismen i boken är givetvis musiken. Man spelar som sjutton i torpet, till och med skriver man en polka om ärkeskurken Karl Orsa. Modern Tea och Dottern/systern Eva har alltså talang för och använder musiken för att fly sin situation och för att uttrycka lite av allt de måste känna. Ja, det stämmer, de använde musikens språk, tonerna, för detta. Det finns inget långsöktare exempel!

Doktor Glas

Hur värdefullt är ett liv? Hur värdefullt är livet?
I Hjalmar Söderbergs ''Doktor Glas'' tas detta upp flertalet gånger på olika sätt.
Doktor Glas är en tillbakadragen och ensam doktor i tidiga  1900-talets Stockholm. Han verkar leva ett rätt händelsefattigt liv men när fru Gregorius kommer in på hans mottagning och ber om hjälp med sitt kärlekslösa äktenskap blir han förälskad och så småningom begår han mordet på Pastor Gregorius, som blivit så omdiskuterat. Men långt innan detta tas frågan om liv och död upp flera gånger, på olika sätt och först i samband med doktorns praktik. Han skriver i sin dagbok om kvinnor (och någon man) som kommit in till honom och bett om abort. På denna tid var det förbjudet och livsfarligt med abort. Glas svarar alltid dessa böner med att han som doktor har en ¨plikt för människoliv, också det spädaste¨. Men senare i samma dagboksinlägg fortsätter han med: ¨Aktningen för människoliv - vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara för den, som då och då tillbringt en ledig stund till att tänka¨. Om det här bara handlar om abort är jag helt med honom i att det kan vara rätt. Men ämnet återkommer än en gång senare i boken när Doktor Glas skriver om sina cyankaliumpiller som han har preparerade och som dödar den som intar dem. Han förklarar att han inte var självmordsbenägen när han tillredde dem men att ¨en vis man alltid bör vara beredd¨. Han kunde inte tänka sig att ta sitt liv på grund av kärlek eller så utan snarare om han skulle bli långvarit och hemskt sjuk i någonting. ¨Hur många olyckliga har jag inte sett, som jag utan ringaste tvekan skulle ha givit ett av dessa piller, om inte hos mig som hos annat gott folk det egna intresset och respekten för polisen talade starkare än barmhärtigheten¨.
Här var tre stora anledningar till varför man efter att ha läst boken kan diskutera om värdet av livet ur olika synpunkter och vid olika tillfällen. Det finns abortfrågan, självmord, dödshjälp och frågan om man någonsin kan få döda någon.

Kafkaartad

Jag vill inleda det här inlägget med att bloggen är den bland de för mig sämsta skrivformerna men det då är bra att öva på det för att man är dålig? Säg gärna till annars. 

Kafkas Förvandlingen tycker jag är den bästa boken vi läst i svenskan och då är det inte så konstigt att jag också uppskattade boksamtalet även fast jag som vanligt inte sa mycket. Det finns olika anledningar att inte prata om man som jag inte är så bra på att prata såhär i klassrummet utan får en smärre panikattack, glömmer vad man skulle ha sagt och så vidare. Sedan brukar också kön vara så lång för att få prata att om man kommer på något apropå eller inte apropå det som precis sagts så finns det en stor chans att någon annan redan hunnit säga delar, allt eller mer än vad man hade kommit på. Man kan tro att man borde ha mer än det folk har att säga de första minutrarna om en bok man just läst men den nödvändiga-för-en-viss-struktur-och-för-att-vi-ska-kunna-prata-om-i-alla-fall-nästan-allt uppbyggnaden att vi går från aspekt till aspekt i boken i våra samtal förhindrar det. Och det är intressant att bara lyssna men med tanke på att samtalen faktiskt är en slags examination är det ingen bra taktik att ha. Jag kan inte säga allt som var bra som sas eller allt vad jag hade tänkt innan/inte fick sagt men det jag verkligen gillar med Kafka är det här med verklighetsbilden, att det är realistiskt men ändå inte typ det här med Gregors storlek. Att man inte vet, (att) det är som en slags drömmarnas logik. Sedan tyckte jag att det var coolt att resten av familjen också genomgick förvandlingar, något som jag försökte säga men vet inte om det gick fram eller var sagt innan. Om det var en samhällsspegling och vad som egentligen hände med Gregor tyckte jag också var intressant likt mycket annat. En rolig sak under samtalet var när Astri föreslog att Kafka bara skrev en bok om en kille som blev en insekt och att det var det, vilket Katarina vår lärare sedan krossade. Jag måste erkänna att jag har tänkt liknande om böcker (inte just den här dock) men nu har jag tänkt mer att författare lägger ner riktigt mycket i sina böcker.Särskillt borde de som har skrivandet som ockupation på heltid göra det och gör man det som hobby (fast det då är mer än en hobby) som Kafka som skrev på nätterna, vilket är beundransvärt, är det ännu mer cred. I tv-serien South Park skriver pojkarna efter att ha läst Catcher in the Rye tror jag med höga förväntningar då alla vuxna sa att den var så hemsk eller något i den stilen en egen bok med bara bajsord som sedan blir storsäljare och tolkas på många olika sätt. Läsarna spyr också nästan hela tiden de läser för att den verkligen är så hemsk. Avsnittet heter ¨The Tale of Scrootie McBoogerballs¨.

Nu gick det kanske bättre än vanligt. 

Teater och sånt

Vanligtvis är jag ingen teatermänniska. Brukar tycka det är svårt att leva sig in i teatern på det sätt man gör med   en film på grund av att det inte känns realistiskt, vad karaktärerna gör, dialogen och överspelningar när det blir sådär emotionellt. Leka med Elden hade lite av allt det där och ändå var den bra. I början kändes den lite stel men man var fort inne i den. Man hängde med i hur personerna tänkte och kände, vad som hände och det kändes ändå realistiskt för det mesta . Det första man märkte var dock scenen. Lite abstrakt sådär, inte parallell med salongen, det är svårt att förklara med ljuset borde få lite credd för det gjorde mycket.  Skådespelaren för rollen Knut tyckte jag gjorde ett mycket bra jobb. Efter första scenen i alla fall där den där dialogen som inte existerar i dagens samhälle var framme. Många tyckte att hon som spelade Knuts fru var väldigt bra men hon gjorde en sån där överspelning. Nu menar jag inte att man inte kan spela starka känslor, men jag känner i alla fall ofta att det blir överdrivet eller overkligt eller något sånt. Det var kul att se någon man kände igen i ensemblen också; Adele spelades av en av de större birollerna i ''Hata Göteborg'', en film som är tråkig att se på men kul att skämta om efter. Hur som helst gillade jag Leka med Elden.

Föreläsningarna om främlingsfientlighet

Del I

Den första föreläsningen om främlingsfientlighet var mycket bra och intressant. Föreläsaren, som jag inte kommer på namnet på, märkte man var mycket insatt i ämnet. Han hade verkligen 100% koll på vad han snackade om. Det gjorde att det blev roligare att lyssna på honom. Vissa av sakerna han sa hade man givetvis tänkt på och reflekterat över tidigare men det var helt klart en värd föreläsning att gå på. Det var till och med någon som sa att ''alla i hela Sverige borde få gå på den''.

Intermission

Del II

Den andra föreläsningen hette ''Var fick Breivik sina idéer ifrån''. Jag hade hoppats på en inblick i hur han växte upp och vilka kretsar han rört sig i, på nätet och sådär. Det kanske var lite naivt men jag vet inte. I alla fall handlade den mest om svensk media, modetidningar och sverigedemokraternas reklamfilm. Det kan inte ha varit bara på grund av det han blev det han blev och gjorde vad han gjorde. Då skulle det vara många fler som han. Att tekniken inte funkade som den skulle gjorde heller inte det hela bättre. Sedan blev innehållet småintressant på sin höjd då man innan hade sett och fattat hur sverigedemokraterna tänkt när de gjort sin reklamfilm. Det var något intressantare med tidskrifterna men inte mer tyvärr.

Kändes ändå bra att vi hade halvdagen. Fast vi gick miste om våran sovmorgon.

Poesi

Poesi. Har aldrig skrivit eller läst poesi frivilligt så jag har inte hållit på med det så mycket. När jag tänker på poesi är det (i mitt huvud) antingen ¨jag hatar världen¨ eller ¨jag älskar dig¨, det är min uppfattning av poesi. I musik däremot kan texterna gärna vara poetiska. Men då måste det kännas rätt med sångaren så att det är trovärdigt och äkta. Den enda dikten jag vet är den som läses upp i slutet på låten ¨Death of a martian¨ av Red hot chili peppers så det får väl bli min favoritdikt. Vad dikten handlar om har jag inte en aning men låten handlar om deras hund (Martian) som avlidit.