Kafkaartad

Jag vill inleda det här inlägget med att bloggen är den bland de för mig sämsta skrivformerna men det då är bra att öva på det för att man är dålig? Säg gärna till annars. 

Kafkas Förvandlingen tycker jag är den bästa boken vi läst i svenskan och då är det inte så konstigt att jag också uppskattade boksamtalet även fast jag som vanligt inte sa mycket. Det finns olika anledningar att inte prata om man som jag inte är så bra på att prata såhär i klassrummet utan får en smärre panikattack, glömmer vad man skulle ha sagt och så vidare. Sedan brukar också kön vara så lång för att få prata att om man kommer på något apropå eller inte apropå det som precis sagts så finns det en stor chans att någon annan redan hunnit säga delar, allt eller mer än vad man hade kommit på. Man kan tro att man borde ha mer än det folk har att säga de första minutrarna om en bok man just läst men den nödvändiga-för-en-viss-struktur-och-för-att-vi-ska-kunna-prata-om-i-alla-fall-nästan-allt uppbyggnaden att vi går från aspekt till aspekt i boken i våra samtal förhindrar det. Och det är intressant att bara lyssna men med tanke på att samtalen faktiskt är en slags examination är det ingen bra taktik att ha. Jag kan inte säga allt som var bra som sas eller allt vad jag hade tänkt innan/inte fick sagt men det jag verkligen gillar med Kafka är det här med verklighetsbilden, att det är realistiskt men ändå inte typ det här med Gregors storlek. Att man inte vet, (att) det är som en slags drömmarnas logik. Sedan tyckte jag att det var coolt att resten av familjen också genomgick förvandlingar, något som jag försökte säga men vet inte om det gick fram eller var sagt innan. Om det var en samhällsspegling och vad som egentligen hände med Gregor tyckte jag också var intressant likt mycket annat. En rolig sak under samtalet var när Astri föreslog att Kafka bara skrev en bok om en kille som blev en insekt och att det var det, vilket Katarina vår lärare sedan krossade. Jag måste erkänna att jag har tänkt liknande om böcker (inte just den här dock) men nu har jag tänkt mer att författare lägger ner riktigt mycket i sina böcker.Särskillt borde de som har skrivandet som ockupation på heltid göra det och gör man det som hobby (fast det då är mer än en hobby) som Kafka som skrev på nätterna, vilket är beundransvärt, är det ännu mer cred. I tv-serien South Park skriver pojkarna efter att ha läst Catcher in the Rye tror jag med höga förväntningar då alla vuxna sa att den var så hemsk eller något i den stilen en egen bok med bara bajsord som sedan blir storsäljare och tolkas på många olika sätt. Läsarna spyr också nästan hela tiden de läser för att den verkligen är så hemsk. Avsnittet heter ¨The Tale of Scrootie McBoogerballs¨.

Nu gick det kanske bättre än vanligt. 

Teater och sånt

Vanligtvis är jag ingen teatermänniska. Brukar tycka det är svårt att leva sig in i teatern på det sätt man gör med   en film på grund av att det inte känns realistiskt, vad karaktärerna gör, dialogen och överspelningar när det blir sådär emotionellt. Leka med Elden hade lite av allt det där och ändå var den bra. I början kändes den lite stel men man var fort inne i den. Man hängde med i hur personerna tänkte och kände, vad som hände och det kändes ändå realistiskt för det mesta . Det första man märkte var dock scenen. Lite abstrakt sådär, inte parallell med salongen, det är svårt att förklara med ljuset borde få lite credd för det gjorde mycket.  Skådespelaren för rollen Knut tyckte jag gjorde ett mycket bra jobb. Efter första scenen i alla fall där den där dialogen som inte existerar i dagens samhälle var framme. Många tyckte att hon som spelade Knuts fru var väldigt bra men hon gjorde en sån där överspelning. Nu menar jag inte att man inte kan spela starka känslor, men jag känner i alla fall ofta att det blir överdrivet eller overkligt eller något sånt. Det var kul att se någon man kände igen i ensemblen också; Adele spelades av en av de större birollerna i ''Hata Göteborg'', en film som är tråkig att se på men kul att skämta om efter. Hur som helst gillade jag Leka med Elden.

Föreläsningarna om främlingsfientlighet

Del I

Den första föreläsningen om främlingsfientlighet var mycket bra och intressant. Föreläsaren, som jag inte kommer på namnet på, märkte man var mycket insatt i ämnet. Han hade verkligen 100% koll på vad han snackade om. Det gjorde att det blev roligare att lyssna på honom. Vissa av sakerna han sa hade man givetvis tänkt på och reflekterat över tidigare men det var helt klart en värd föreläsning att gå på. Det var till och med någon som sa att ''alla i hela Sverige borde få gå på den''.

Intermission

Del II

Den andra föreläsningen hette ''Var fick Breivik sina idéer ifrån''. Jag hade hoppats på en inblick i hur han växte upp och vilka kretsar han rört sig i, på nätet och sådär. Det kanske var lite naivt men jag vet inte. I alla fall handlade den mest om svensk media, modetidningar och sverigedemokraternas reklamfilm. Det kan inte ha varit bara på grund av det han blev det han blev och gjorde vad han gjorde. Då skulle det vara många fler som han. Att tekniken inte funkade som den skulle gjorde heller inte det hela bättre. Sedan blev innehållet småintressant på sin höjd då man innan hade sett och fattat hur sverigedemokraterna tänkt när de gjort sin reklamfilm. Det var något intressantare med tidskrifterna men inte mer tyvärr.

Kändes ändå bra att vi hade halvdagen. Fast vi gick miste om våran sovmorgon.

Poesi

Poesi. Har aldrig skrivit eller läst poesi frivilligt så jag har inte hållit på med det så mycket. När jag tänker på poesi är det (i mitt huvud) antingen ¨jag hatar världen¨ eller ¨jag älskar dig¨, det är min uppfattning av poesi. I musik däremot kan texterna gärna vara poetiska. Men då måste det kännas rätt med sångaren så att det är trovärdigt och äkta. Den enda dikten jag vet är den som läses upp i slutet på låten ¨Death of a martian¨ av Red hot chili peppers så det får väl bli min favoritdikt. Vad dikten handlar om har jag inte en aning men låten handlar om deras hund (Martian) som avlidit.